Livet är inte alltid som en dans på rosor

Asså vad förväntar jag mig av folk egentligen?

Jag har förändrats, det känner jag. För ett år sen var jag en liten blyg tjej som inte vågade säga så mycket. Men nu kan jag stå och skrika på vem som helst rakt ut.

Jag har lärt mig massor med nytt. Det finns knappt någon man kan lita på längre. Det är svårt och hålla vissa saker hemligt och jag har också svikit. Men jag har lärt mig av mina misstag och är inte så dum i huvet att jag skulle göra om dom igen. Jag vet inte vad jag tycker om andra längre. Jag har mina kompisar som jag älskar men jag vill ha så mycket mer. Jag vill ha någon som alltid finns, alltid pratar med en. Man kan säga att jag är sällskapssjuk. Jag behöver alltid nån och prata med vilket gör att jag blir jobbig tillslut och förlorar på det. Men vad ska jag göra? Jag mår inte bra längre, så om jag är ensam sitter jag bara och deppar och det vill jag inte. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv. Jag har lärt mig att inte lita på killar, dom sårar jämt och är för omogna. Jag vill inte bli kär, eller jo det är det jag vill. Men på riktigt, ett riktigt förhållande men en underbar kille som behandlar en som en prinsessa, ett förhållande som ska hålla riktigt länge. Hela livet. Men nästan ingen kärlek i denhär åldern håller ut hela livet. Det är alltid nån som blir sårad på något sätt. Och vad är kärlek egentligen? En känsla, att det pirrar i magen, att man tänker på den personen dag som natt, blir glad av den? Det är så olika att det är svårt och få det att funka. Alla ser det på olika sätt. Men ändå älskar man den. Samma med kompisar. Man växer ifrån varandra. Andra får egna problem och finns inte där när man behöver en. Och samma sak gäller dom, jag kan inte påstå att jag alltid finns där men jag försöker. Jag vet hur det mesta känns eftersom jag gått igenom så mycket på ett år. Var mamma och pappas ängel förra året men nu? Kan inte ens prata med dom normalt. Inte umgås med dom utan bråk och vi kan inte ens lösa bråken själva. Jag vill inte att andra ska märka att jag mår dåligt. Jag vill inte ta ut de på andra, så jag ler och skrattar men min insida bara skriker efter hjälp. Folk märker och börjar prata om det vilket gör att jag berättar saker som hänt och ibland för mycket. Det river upp alla såren igen. Tiden läker alla sår men ärren efter allt kommer fortfarande finnas kvar. Det är inte bra längre om en lärare tar ut en för att prata och säger att dom märker att jag har förändrats, att allt inte är som det ska. Det är inte bra när jag vill sova men ändå inte, sen när jag inte vill vakna.  Inte ser fram emot dagarna som kommer, alla problemen som kommer med dom. Jag har så lätt att börja gilla saker, få saker som vanor. Men jag har så jävla svårt att acceptera och glömma. Allting snurrar i mitt huvud och tar aldrig slut. Gamla saker kommer upp och gör allt värre. Jag vill gå vidare och glömma, men det går bara inte. Att le ett falskt leende är lättare än att förklara varför man är ledsen. Jag måste bara säga att jag älskar dom som står mig nära nu, ni vet själva vilka ni är. Det är ni som får mig att kämpa vidare, det är för er jag lever! Men just nu känner jag att jag inte kommer kunna blogga på ett tag. Jag måste styra upp mitt liv och fixa det som måste fixas. Vi hörs någon annan gång!

Älskliiiing, jag vill inte att du mår dåligt! Om du inte vill prata, då ska du inte göra det heller. Och jag vet att ibland spelar det kanske ingen roll vad folk säger. Men jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig och jag finns här om du ångrar dig och behöver hjälp med någonting. Öppna dig för någon, eller vad som helst. Även om vi glidit isär en hel del så har du lika stor plats hos mig. Jag älskar dig hjärtat. Du betyder mycket för mig.

Aw vad underbart söt du är gumman! Finns för dig också och jag saknar oss sjukt mycket. Du betyder jätte mycket för mig också och loved you once, love you still, always have, always will ! <3

Enneea!:( Finns alltid det vet du <3

Tack mona, och du vet att jag finns för dig ! <3